JEWELS

Dan före Julafton. Skyltfönstren i stan var fulla av leksaker och en massa andra grejer. Allt folk var glada och dom enda som såg lessna ut var Knattarna.

- ”Asså grabbar, cashen är slut”, sa Knatte.

- ”Och vi har inte ens köpt Kalles julklapp ju.”, sa Fnatte.

- ”Hur ska vi ens hinna få tag på mer pengar tills imorrn?” sa Tjatte.

Lessna gick dom mot sitt hus. När de inte var beredda rasade en massa snö ner på dom från taket.

- ”Ey, hallå jag kom på värsta idén asså. Vi skottar snö då” sa Knatte.

- ”Och vart tusan ska vi skotta den snön då?” sa Tjatte surt.

- ” Hallå? Hos Jocke såklart. Vi skottar bort snön i trädgårn. Då måste han ju ge oss pengar, eller?” sa Fnatte.

Alla tre sprang iväg mot farbror Joakims hus. Ingen hade skottat framför huset och de fick kämpa sig fram till dörren.

- ”Och vad vill ni nu då?” grymtade farbror Joakim när han slängde upp dörrn.

- ”Vi tänkte att vi kunde skotta undan snön framför ditt hus” sa Knatte.

- ”Vi behöver pengar för att köpa en julklapp till Kalle” sa Fnatte.

- ”Du kommer hem till oss och firar jul imorron, eller hur? sa Tjatte.

- ”Nah, fira jul.. Men ni får skotta snö om ni vill” sa Farbror Joakim samtidigt som han gav varje barn en spade.

Det var mycket snö och Knattarna skottade för allt de var värda. Till slut var vägen så rensad på snö att till och med Joakim var nöjd och gav Knattarna pengarna de behövde. De blev jätteglada och sprang in till staden för att köpa julklappen åt farbror Kalle.

Tidigt på morgonen dagen därpå började Kajsa Anka att baka julkakorna. Knattarna och Kalle hade bjudit in henne att fira jul med dem. Under tiden hon bakade stack Kalle och Knattarna iväg för att köpa granen. De tog med sig kälken så att de hade någonting att köra julgranen på. Direkt fick Kalle syn på en liten gran han tyckte passade väldigt bra i vardagsrummet där hemma. Knattarna höll inte med utan ville gärna ha en större gran. Helst skulle granen nå ända upp i taket. De tre hade spanat in en gran som de visade sin farbror. Granen var alldeles för stor men den hjälpsamme granförsäljaren föreslog genast en annan gran som både Knattarna och Kalle var nöjda med. Tillsammans spände de fast granen på kälken och begav sig hemåt.

- ”En så stor gran får aldrig plats i detta lilla hus” utbrast Kajsa förskräckt.

- ”Oroa dig inte, Kajsa. Vi ska nog klara av det här” försäkrade Kalle.

- Naturligvis var granen för stor och toppen blev böjd och låg utmed taket.

- ”Hur ska ni lösa det här hade ni tänkt?” sa Kajsa överlägset.

- ”Jag sågar av toppen” sa Kalle buttert.

Kajsa protesterade då högt och Knattarna kom på den briljanta idén att bära granen till farbror Joakim istället. De vuxna instämde och de satte sin plan i verket. För att förhindra att Joakim var hemma och upptäckte insmugglingen av granen ringde Kalle till Joakim. Kalle förvrängde rösten och berättade att det var inbrott på Joakims kontor. Argt ropade Joakim att han minsann skulle ta fast tjuven. Knattarna rusade bort till Joakims hus och höll utkik. De återvände hem och berättade att kusten var klar för transporten av julgranen till Joakims hus. Tillsammans med granen la de julklapparna och julgransprydnaderna på kälken och färden påbörjades. När de alla kommit fram och satt granen i dess fot såg de att här gjorde sig granen mycket bättre än hos Kalle. Till följdav detta började de genast klä granen.

I en annan del av staden funderade Farbror Joakim på vilken individ som skulle våga bryta sig in på hans kontor medan han vandrade på de långa, tomma gatorna. När han nått trappan till kontorsbyggnaden skyndade han upp för trappstegen och öppnade försiktigt dörren till byggnaden. I självförsvar höjde han sin käpp och förflyttade sig försiktigt mot sitt kontor. Ingen inbrottstjuv sågs till och inte heller när han öppnat sin dörr kunde han se någon. Han tog ytterligare några försiktiga steg in i arbetsrummet och fann till sin förvåning att det såg likadant ut som när han lämnat det. Till höger om dörren fick han syn på en mängd paket placerade på golvet. Med en ljudlig suck tog Joakim paketen i famnen. Han bar dem med sig ut och under tiden han förflyttade sig nedför trappan uppstod problematik med att bära alla paketen ensam. Därför tillkallade han en man i släde och bad ödmjukt om att få skjuts. Resan avslutades vid Kalle Ankas bostad men ingen lampa lyste i något fönster och när Joakim knackat på dörren upprepade gånger beslutade han sig för att återvända till sin egen boning. Under färden kände Joakim sig otroligt nedstämd, ensam och övergiven. Övriga invånare i staden befann sig i sina bostäder där de firade jul. När släden stannade kunde Joakim inte se en tänd lampa i något av de många fönstren på fasaden till sin fastighet. Det såg fullkomligt övergivet ut. I ett försök att låsa upp porten insåg Joakim med häpnad att den inte var låst. Innanför ytterdörren var avsaknaden av ljus absolut. Så fort han satt sin fot i vardagsrummet tändes dock ljusen och han kunde enkelt se de släktingar som samlats för att fira denna speciella högtid med honom. Dessa var Kalle Anka, Knatte, Fnatte, Tjatte, Kajsa Anka och Farmor Anka. Dessutom fanns även den fagraste och mest bedårande julgran Joakim bevittnat under sin livstid.

- ”Vi önskar eder en fröjdefull julafton, Farbror Joakim” Utbrast Knattarna glädjefyllt.

De placerade sina händer omkring Joakims armar och visade in honom i det charmfullt pyntade rummet. Joakim ursäktade sig och lämnade salen för att sedan bära med sig de inslagna presenterna tillbaka in i salongen. Efter det att alla presenter frigjords från omslagspapper delade familjen en gudomligt utsökt festmåltid. Alla var de upprymda och lyckliga. Joakim förkunnade mot slutet av kvällen att: ’Det var den angenämsate julafton han fått ta del av under den tid han vandrat på denna jord’

FIN